Imorgon börjar det nya livet

Ja, så himla nytt är det väl inte. Den enda skillnaden är att jag ska börja träna och vi ska bli nyttiga. Startskottet gick väl egentligen när jag märkte att jag gått upp allt och lite till som jag gick ner i Stöten samt att Andreas sa en dag:" Emmelie, jag har en sak att berätta. Jag tror jag är gravid. Känn hur det sparkar!" Så nu är det slut på allt gott och soffliggande, dags att bli aktiv och kanske till och med sportig! Lite handlar det om att vi inte kommer ha råd med mat med tanke på alla kommande utgifter också.. Igår var vi på 50-års kalas för Andreas moster. Det hela var en överraskning vilket ledde till att 25 personer försökte stå blixt-stilla och knäpptysta i typ en kvart innan hon behagade göra entré i tron om att hon skulle vara barnvakt. På vår signal (en kalas-tuta) så började alla sjunga "ja må hon leva.." och det strömmade ner folk för att gratulera och moster var chockad hela kvällen. Men först var hon nog mest arg för att maken inte sagt till henne att hon åtminstone skulle ha duschat innan men självklart var detta också kirrat så hon bara kunde svida om innan middagen. Sen var det min tur att presentera mig. "Här har vi någon ny". Vet inte om jag känner mig så ny längre men jag träffar uppenbarligen nya medlemmar ur släkten hela tiden. Min släkt var slut i höstas. Det var en fantastiskt rolig kväll och vi var i en liten lokal där det var möblerat med bord i en U-form och jag och Andreas hamnade i mitten av kortsidan vilket ledde till att någon kläckte nåt om bröllopspar och jag satte seriöst bålet i halsen och lite upp i näsan.. Vi käkade såklart grillat med pastasallad, det var sång, dans, tal och förgjordat roliga historier. Alla var sanna. Jag skrattade så tårarna sprutade.. Ju längre kvällen gick desto gladare blev vi. Det har ju en tendens att bli så. Jag fick höra en historia om när Andreas tog studenten och fick en skiva med Vikingarna av sin kusin och dansade till "Leende guldbruna ögon" med moster under en längre tid eftersom den var satt på repeat.. Tillslut fick vi då äntligen en repris på detta och det var en fantastiskt syn. Men mamma blev sotis och tvingade till sig några danser också men då hade Andreas slutat bry sig för länge sen.. Självklart var jag inte sen heller. Blir man uppbjuden av en f.d tävlings-bugggare så tackar man bara inte nej. Grymt kul. En viss förvåning tror jag det blev i lokalen att jag var så oblyg att tacka ja så pass snabbt men min sambo som känner mig sa bara lugnt: "Det här har hon bara väntat på hela kvällen." Korrekt uppfattat..Vi slirade hem vid ettiden och Andreas nynnande "leende guld-gula ögon.." hela vägen hem. Idag vaknade jag rätt sent med en träningsvärk i höger vad som inte är av denna värld. Men det var det värt! Vem fyller 50 nästa gång?